Therese

Jaahapp, nu är jag hemma från Åre. Det vart en händelserik och tröttsam vecka.
Stunder som var skitroliga och stunder med så mycket tårar och sorg att jag faktiskt inte trodde att jag skulle palla vara kvar där på Hållandsgården, utan bara gå hemåt.
Första kvällen var min första gråtstund. Jag hade varit allmänt nere hela dagen, sedan efter lunchen skar jag mig, det var bara för att jag kände för det helt enkelt. På kvällen hade vi då vårat första arbete kring pilgrimsvandringen. Vi skulle välja en bild och berätta varför man valt bilden. Självklart skulle man välja bilden utifrån en fråga som Micke ställde. Jag valde en, och sa något ganska ointressant. Man skulle skriva lite i en bok, jag bröt ihop när jag såg frågorna och grät och grät. Man skulle skriva sanningen om sig själv, massor med personliga saker... Efter hela samlingen så tvingade jag mig själv att prata med Micke, allt bara kom ur mig, jag grät och pratade om vart annat. Jag berättade om att jag skurit mig, om min ångest och min rädsla. Micke lyssnade och bara var där. Sen försökte han få mig att tänka, det gick framåt. Och det sista han sa var att om jag inte slutar att skära mig, kommer han köra mig till psyket... och det vill jag inte, för jag vet att jag inte är sjuk, att jag skär mig är bara något jag för för att se om jag fortfarande är sårbar... Så jag slutar nu, nu kommer man aldrig mer se ett skärsår på Thereses arm, som jag själv åstakommit.

Det var i korthet om mina känslor å sånt under Åre resan, jag pallar inte skriva om vad vi gjorde, för det lär komma på bdb.
Ha det bra,
Therese