Therese

Jag har kommit in i en period med återfall, igen. Jag har skärt mig, det är inte meningen, det händer bara. Och det är ju inte bara ett märkte jag ställt till med, utan säket 7-8st. Det är en sjukdom, jag vet. En psykisksjukdom som jag inte kan komma ifrån. Jag vill egentilgen inte slippa den heller, eftersom att det är som en medicin för mig... Det var jävligt nära att mamma kom på mig, och om hon gjort det hade jag bara kunnat drömma om att få åka till Åre, träffa Calle, åka på ridläger och åka på svens-tyska lägret. Så tack gode Gud att hon inte märkte det.
Jag mår väl inte bättre av det, och mår nästan sämre av att Calle inte bli arg på mig. Fast det är bra på ett sätt, men dåligt på ett annat. Jag vill egentligen få en jävla utskällning, så att någon kan få in i min skalle att det inte är bra att hålla på såhär. Visst känns det bra att får höra att man fortfarande är älskad, men jag känner mig som en jävla skit. Mitt liv är bara skit. Jag har ingenting att göra på dagarna, och det gör mig rasslös, ledsen och bara deprimerad. Jag saknar kompisarna, fast än att det bara var två dagar sen skolan slutade.
Patrik är helt jävla irriterande, han kan inte fatta att jag faktistk vill vara ifred ibland. När han får tråkigt så tar han ut det över mig. Och jag som är jävligt lätt irriterad just nu, (av ett x antal anledningar) blir bara ledsnare och argare över att han inte fattar att jag inte vill ha något med honom att göra. Visst, så länge JAG får bestämma över vad JAG vill göra, så kan jag spela kort och tv-spel tillsammans med honom. Men när han börjar tjata och nästan tvinga mig blir jag bara så less.
Jag vill fan ha lördag, så att vi kan komma iväg till Åre. Jag längtar som fan. Det ända jag inte längtar till är att jag troligen kommer vara asirriterad på en person, som kommer hänga efter oss som en jävla svans. Så hoppas att han har vett nog i skallen att inte irritera mig för mycket, då kommer många få se en sida av mig de aldrig sett förr.
Jaa, jag hade ju räknat ut att jag skulle få det extra jobbigt under Åre, eftersom att jag antog att jag skulle få mens då. Men har väl haft relativt mycket tur, och kommer nog slippa den hela resan. Troligen kommer jag väl ha den lördag, kanske söndag. Men tack Gud att jag slapp den hela jävla Åre, annars hade jag inte varit en trevlig person kan jag säga. Nog för att jag inte brukar vara så jätte irriterad å sånt, men man vet aldrig, plus att det bara skulle blivit jobbigt.
Sen ska jag ju börja träna lite, har fått ett schema av Calle, som han gjort själv, som jag ska följa. Det kommer nog att fungera. För när jag inte har något att göra, kan jag ju ut och röra mig, istället för att bara sätta mig och slappa framför tvn.
Det känns om att detta har blivit ett långt inlägg, och ja det har det nog. Men ibland är det bara så jävla skönt att få skriva av sig, bara skita i vem som kommer läsa, för jag skiter faktiskt i det.
Jag saknar Troxy... Har inte ridit på 1 vecka, och det känns tomt och inte bra. Kommer inte kunna rida imorgon heller, och inte på tisdag heller. Så det kommer bli ett stort glapp i min ridning. Men jag kommer ju få andra saker att tänka på när jag är i Åre, så hoppas att jag överlever.
Jag ska cykla till Maxi snart, tillsammans med Patrik. Det gör jag bara för att få något annat att tänka på och för att komma ut och röra mig.

Ha det bra,
Therese